Mina naglar var nedbitna och min hjärna var på högvarv. Dagen hade kommit, dagen då vi skulle flytta från min hemstad.
"Mindy, kom du ihåg att ta ner handdukarna från badrummet?" undrade mamma.
"Mmm" svarade jag.
Jag satt i baksätet i bilen, pappa satt vid ratten och väntade på att få köra iväg. Han trummade med fingrarna på ratten, han var nog den av oss som var mest ivrig att komma iväg.
Mamma kom ut genom den öppna ytterdörren och såg stressad ut.
"Så, nu tror jag att allt ska vara färdigt. Ja, då är vi redo att åka!" sa hon. '
Jag var allt annat än färdig. Jag ville inte flytta, det var ju här, i Montréal jag hörde hemma, där jag hade vuxit upp, där all min släkt bodde. Där de få vänner jag hade bodde.

Mamma satte sig i passagerarsätet bredvid pappa och jag sjönk ihop på min plats i baksätet. Det enda min hjärna tänkte var nej, nej, nej. Med en sista blick på huset svängde vi ut på stora vägen.
Resan skulle ta väldigt lång tid, kanske skulle vi vara tvungna att stanna och övernatta på något hotell på vägen.
För mig kändes det som den längsta resan någonsin.

"Longest journey ever"

~~~~~~~~

Vad kunde man säga?
Min första tanke när jag såg huset? Wow. That's one BIG house.
Min andra tanke: VEM bor där?
Min tredje tanke: Oh crap. I do.

Hur mina föräldrar kunde ha råd med vårt nya hus vet jag verkligen inte.
Men jag blev mer än imponerad när jag gick in i mitt nya rum.
En enorm säng tog upp största delen av rummet, en säng med vita överkast och som såg ut att platsa i en lyxsvit på ett hotell. I andra änden stod en vit byrå med en stor spegel på. Tapeterna var ljust rosalila och ett enormt fönster på bortre väggen släppte in ljus i hela rummet.
"Det är lugnt, jag kan bo här" sa jag tyst för mig själv. Stratford skulle kanske inte bli så dumt ändå, tänkte jag och log. Mitt rum är åtminstone värt att dö för.

"It's okay. I can live here"

---

Tell me what you think ;) Kommer nog ett till idag, men kan inte lova you know...