Bilder får weheartit.com

Musiken dunkade högt i hennes hörlurar där hon gick hem från busshållplatsen. Med tunga steg tog hon sig hem efter ännu en dag i skolan.
Så fort hon kom hem smög hon in på sitt rum, hon ville inte att hennes föräldrar skulle behöva se när hon bröt ihop. Hon drog hörlurarna ur öronen och slängde både dom och mobilen på skrivbordet, innan hon kastade sig ner på sängen. Hon drog täcket över huvudet och kvävde gråten i kudden.

I vardagsrummet satt hennes föräldrar, mållösa. De tittade på varandra och nickade bekräftande. Det var snart dags. Bara vänta lite till så hon skulle hinna lugna ner sig först.

Ett tag senare kom flickan ut från sitt rum. Hon ville inte titta upp, inte möta föräldrarnas blick då hennes ögon var rödgråtna. Mascaran hade runnit långt ner på kinderna, lämnat spår av hennes sorg. I ett försök att torka bort den hade hon bara spridit ut den ännu mer. Hennes starkt röda hår var trassligt, hon hade säkert inte borstat det på länge.
Hon tänkte gå in i köket och göra mellanmål, men synen av föräldrarna sittande i soffan med seriösa ansikten stoppade henne mitt i steget.
Hon stannade upp och undrade vad dom ville nu?
"Sätt dig gumman, vi måste prata" sa hennes mamma och gjorde en gest mot fåtöljen som stod bredvid soffan.
Spänt satte hon sig ner, tonen i hennes mammas röst gjorde henne nervös.
"Vi ser vad som händer. Vi vet att du försöker dölja det här, men det undgår ändå inte oss. Sen du fick reda på att Luke var otrogen har du gått från att vara en glad och utåtriktad person till mer och mer... depressiv. Du blir deprimerad, det här funkar inte längre! Att du ser Luke och hans nya tjej i skolan varje dag får dig att må riktigt dåligt, eller hur? Du har också glidit ifrån dina kompisar, det ända du gör nu efter skolan är att springa hem och gråta."
Hon satt där, stum. Hennes mamma hade träffat en öm punkt där. När hon sa hans namn kom alla gamla minnen upp till ytan igen, minnen hon trodde hon hade lyckats förtränga. Det hade trots allt gått mer än tre månader sen... det tog slut.
Minnen av långa eftermiddagar på caféer runt om i stan, minnen av hans arm runt hennes axlar under otalet biobesök de gjort tillsammans. Bra minnen, men också de som gjorde mest ont.
För hon visste att hon aldrig skulle få uppleva det igen.
"Därför har jag och din mamma bestämt" började hennes pappa med tydlig röst. "att vi ska flytta."
"Flytta från Montréal?" frågade flickan med panik i rösten. Montréal, staden hon hade vuxit upp i, staden hon aldrig tänkte lämna.
"Vi ska flytta till Stratford älskling, börja om. En nystart helt enkelt" sa hennes mamma och försökte fånga flickans blick.
"Stratford? Som ligger var? Nej, jag vill inte flytta" sa flickan bestämt och la armarna i kors.
"Stratford som ligger utanför Toronto. Och huset där har vi redan köpt" sa hennes pappa ursäktande.



Flickan ställde sig snabbt upp från fåtöljen och med en besviken blick på sina föräldrar som satt uppgivna i soffan sprang hon ut genom ytterdörren och smällde igen den efter sig.

Flickan sprang genom de få kvarter som behövdes för att komma till stranden. Hon hade alltid älskat att vara där, känna vinden dra i håret och få känna sig fri. Idag var det näst intill vindstilla. Hon satte sig ner utan att bry sig om byxorna blev sandiga.
Kommer jag någonsin komma tillbaka hit?, tänkte hon.

---

Epilogen till This Heart, You like it? :D
Chapter 1 kanske kommer ikväll ;)