När jag vaknade på morgonen hade jag ingen aning om var jag var.
Jag satte mig upp i sängen och stirrade runt mig. Just det. Nytt hus.
Det var inte förr än efter ett tag jag förstod att min väckarklocka stod och ringde på mitt nattygsbord. Jag sträckte ut armen och slog till den med lite mer kraft än nödvändigt, så att den åkte i golvet.
Jag sträckte på mig och gick sen ur sängen, och för första gången på länge kände jag mig redo för en ny dag.

Tills jag kom på att det var skola idag. Då var det som om någonting inom mig stannade.
Jag klädde långsamt på mig och fixade mig för min första dag i min nya skola. Jag valde diskreta kläder, jag ville inte sticka ut mer än nödvändigt första dagen. Mitt hår skulle nog dra till sig lagom många blickar ändå.

~~~~~~~~


Jag tvekade länge innan jag knackade på dörren. Jag hade försäkrat mig om att det var rätt klassrum flera gånger genom att läsa på skylten ovanför dörren och kollat att rätt klass hade lektion där nu genom att kolla på schemat som satt upptejpat på dörren. Jag hade varit hos rektorn på ett första möte, därför hade lektionen redan börjat.
Jag innanför dörren hörde jag höga ljud, rop och skratt. Några steg som kom närmare och någon som drog ner handtaget för att öppna dörren.
"Åh, välkommen Mindy" sa en man som jag antog var min engelska-lärare och klassföreståndare Mr Hanson.
"Ehm. Tack" svarade jag och log försiktigt. Snälla, be mig inte att presentera mig inför hela klassen, tänkte jag.

Han steg åt sidan så att jag kunde gå in och stängde dörren efter mig.
Det blev knäpptyst och allas blickar vändes mot mig.
"Det här är Mindy Paynter, hon är ny i klassen. Skulle du vara vänlig och presentera dig så vi får lära känna dig?" frågade han mig. Han gick och satte sig på sin stol vid katedern och väntade sig uppenbarligen att jag skulle börja prata.

Jag harklade mig och satte igång, lika bra att få det överstökat så fort som möjligt.
"Uhm. Ja, jag heter Mindy men ni kan kalla mig Minnie, Minny, Mindie, Reddie eller vad ni än vill" sa jag, och ångrade genast att jag hade nämnt det sista smeknamnet. Det var min närmsta kompis i Montréal som kallade mig det ibland, och om hon gjorde det för ofta blev jag uppretad.
"Jag har flyttat hit från Montréal och ja... Jag gillar väl musik och så" fortsatte jag och kollade upp, försökte möta några blickar men blev generad och kollade ner i golvet när jag såg att alla stirrade på mig. Jag kände hur mina kinder blev röda.
"Okej, tack Mindy. Du kan sätta dig bredvid Chaz. Chaz, vinka lite!" sa Mr Hanson.

En kille längst bak vinkade lite och jag gick lättat och satte mig på den tomma platsen bredvid honom.
"Hey" sa han och log.
"Hej" sa jag och tittade bort. Snälla prata inte med mig. Som tur var hade alla andra börjat jobba igen, det var visst en diskussionsövning jag hade avbrutit när jag kom in i klassrummet. Så alla lyssnade inte på vår "konversation"


"Snyggt hår" sa han och blinkade mot mig.
Överraskad över att någon pratade med mig tog det ett tag innan jag svarade.
"Tack" sa jag och log försiktigt mot honom.

"Thanks"

"Men Chaz, säg inte att du lägger en haff på henne det första du gör!"
Tjejen som satt framför mig vände sig om och skrattade.
"Ge henne lite rum att landa först"
Jag kollade ner i bordet och kände hur kinderna hettade. I ögonvrån såg jag hur Chaz rev ett papper ur hans block som låg på bordet. I nästa sekund flög det genom luften i form av en boll och träffade tjejen framför.
Hon fångade upp pappersbollen och kastade tillbaka den på Chaz.

"Hej, jag är Caitlin. Och det här är Ryan" sa hon och petade på killen som satt bredvid henne och såg ut som om han försökte koncentrera sig på arbetet.
När Caitlin rörde honom tittade han förvånat upp.
"Godmorgon, Ryan. Det här är Mindy. Hon presenterade sig nyss för klassen, men du sov på bänken då så du missade henne nog" sa Caitlin.
Ryan tittade på mig med en förvånad blick.
"Hej" sa han. "Welcome"
"Nu är det lunchrast!" ropade Caitlin och en sekund senare ringde klockan och alla ställde sig upp. Mr Hanson satt kvar på sin stol och verkade inte särskilt upprörd över den högljudda situationen.

Jag ställde mig upp och kände mig osäker. Lunch? Var?

"Oroa dig inte. Jag kan visa dig runt" sa Caitlin och krokade arm med mig. "Sorry boys, men ni får klara er utan mig den här rasten!"

Och så spenderade jag resten av dagen, men Caitlins arm i min och med hennes pladder konstant i mina öron. Vad mer kunde jag önska mig av första dagen i skolan?

---

Oj. Det blev ganska långt och inte så bra. Men håll ut, snart händer mer! Det var viktigt att det här kapitlet blev rätt, därför tog det så lång tid att skriva. Och på grund av internet som segade ihop ett tag ;)
Kommentera nu!